Den Gyldene Freden

Om sommeren kan Gamla Stan i Stockholm minne stygt om en italiensk badeby, der høyrøstede innkastere dominerer fortauene og fyller sine sammenstuvede utebord til bristepunktet av bondefangede turister.

Da er det en velsignet lettelse å kunne klatre ned til et bord i den svale kjelleren på Den Gyldene Freden. Siden 1772 har det verdige etablissementet servert stockholmerne noe lekkert å spise og noe godt å drikke. Som Cornelis Vreeswijk sang det i visen:

Jag mötte Per vid tunnelbanestation'
Och sen han förklarat sin situation
Åkte vi tillsammans södra tunnelbaneleden
Och kom så småningom till Den Gyllene Freden
Men när vi väl suttit några timmar där
In kommer assistenten som hade nobbat Per

"Sist vi sågs", sa Per, "var jag asocial
Men nu är jag hemma i Fredens lokal
Här är vi alla lika goda ska'ru veta
Magra och tjocka, beniga, feta
Kan du bara pröjsa är du en ärans man
Och kan du inte pröjsa så snacka med han"

Vreeswijk skal selv ha holdt seg her, og selv om du muligens får vite at du sitter ved Cornelis' stambord også når du ikke gjør det, er det lett å se for seg at han kunne trives her: Høye loft, hvitkalkede vegger, stenlagte gulv, trange trapper og ganger. Den følelsen av ro og håndverksmessig kvalitet som man ofte finner i et gammelt hus, i hvert fall når det drives på den riktige måten.

På menyen står svensk husmannskost av det slaget som ingen husmann noensinne har hatt råd til å spise: Løjrom, røkt sik, lammkorv og lokalprodusert lantöl (pale ale-variant) er bare noen av spesialitetene. Vinkartet er rikholdig, med spennende valg i alle prisklasser.

Servicen var upåklagelig, vår mann hadde evnen til å være upretensiøs seriøs, omsorgsfull og elegant på akkurat den riktige måten. At det glapp litt på forsyningen av vann og brød på en travel lørdagskveld, kan vi tilgi. Da vårt følge etter tre retter rullet ut som fire velfylte tønner, var vi uansett både salige og lykkelige.

Etter en gylden og fredelig aften.